Din situation är unik i det att din far inte hade ett vanligt yrke och att det som är avgörande är att han inte berättade något. Du har sagt att du inte riktigt vet varför du valt din bana men om vi tolkar din berättelse genom Alice Millers analys av krigsbarnen ser vi att det alltså inte är något som du primärt har valt utan att det antagligen är så att du har försökt lösa din fars trauma. Det är hans tystnad som är den tvångsmässiga komponenten i ditt liv. Det innebär att du inte behöver psykoterapi för att komma vidare, men att din far hade behövt det för det är hans trauma, inte ditt. Det innebär också att din upptäckt rörande din far med tiden kommer att lösa den tvångsmässiga komponenten hos ditt arbete. Det är bra att du känner till denna potential, och jag tror att du blir mer effektiv när det du gör sker av fri vilja utan att du omedvetet behöver ta ansvar för en förälder.
Det finns mycket mer att säga om detta ämne men jag gör en paus här. Som sammanfattning tycks det vara så att din far for mycket illa av sitt jobb och att han genom sin tystnad överförde sitt trauma till dig. Det kan vara en förklaring till varför du intresserar dig för traumatiserande händelser som människor i samhället utsätts för. Du vill hjälpa till med lösa dem och jag tror att det arbetet kommer att bli lättare när du kan släppa det omöjliga uppdraget att samtidigt lösa din fars trauma.
